I förnuftets och grammatikens sammanbrott finns en evig källa till dikt

Tormod Otter Johansen (TOJ): Hur kom du i kontakt med psykoanalysen?

UKON: Ja, vi kan börja där. Men för att svara på det behöver jag ta en liten omväg. Jag är född i Robertsfors i Västerbotten och uppvuxen Umeå. Jag spelade mycket handboll, några år i division ett och läste Kafka på bussen på väg till och från matcherna. När jag var nitton år flyttade jag till Göteborg för att läsa litteraturvetenskap. Jag läste en termin, det var på många sätt tillfyllest men jag hade också ambitionen att skriva poesi. Jag läste mycket dikt, extremt mycket dikt, och hade en dragning till det franska så 1986 åkte jag till Paris och bodde där i ett år.

Jag hade också arbetat flera somrar och helger på psykosavdelningar på Lillhagens mentalsjukhus och tidigare också på Umedalen i Umeå. Det var både känslomässigt omtumlande och intellektuellt utmanande att försöka förstå och samtala med dessa människor. Jag kommer aldrig att glömma vissa möten jag hade där, vissa personer.

1987 började jag på psykologlinjen i Göteborg. Inledningsvis tyckte jag att det var hemskt torftigt och allmänt segt – jag visste ytterst lite om Sigmund Freud och det fanns som jag minns det knappt någonting om psykoanalys på programmet. Jag frågade mig om jag verkligen var på rätt ställe, var nära att lägga ned alltihop och börja läsa filosofi i stället. Och skriva poesi.

Men sedan kom jag över en bok av Lars Nylander som heter Litteratur och psykoanalys, utgiven 1986. Jag tror att jag köpte den på bokrean faktiskt. Den förändrade verkligen mitt yrkesliv. Boken är någon form av introduktion av fransk psykoanalys till svenska. Kanske den första. Det enda kvalificerade jag på rak arm kan minnas att jag läst om Lacan tidigare på svenska var en artikel av Carl-Johan Malmberg i tidskriften KRIS. Men i Nylanders bok fanns det hursomhelst runt hundra sidor om Freud och Lacan, plus några essäer, bland annat en lysande artikel av Shoshana Felman om Edgar Allan Poe. Då tänkte jag att jag helt enkelt får fortsätta med psykologutbildningstragglandet. Det verkade ju funka att pyssla med både litteratur och psykologi. Och året senare, 1988, började jag gå i psykoanalys själv. Det var till en början en lika storartad som kaotisk upplevelse. Med en sådan enkel uppmaning att den tycktes omöjlig: du får tala om vad du vill som är väsentligt för dig! Det var en emotionell chock! Jag vacklade ut ur analysrummet första månaderna. Men sedan tog jag studieuppehåll och åkte till Dijon i Frankrike ett halvår. Anledningen var att mitt första diktmanus Kung-Kung blivit antagen på förlaget Symposion, ett ytterst viktigt förlag på den tiden. Jag var då tjugotre eller möjligtvis tjugofyra år gammal. Min tanke med Frankrike var att jag skulle skriva klart en bok till, vilket jag också gjorde på två månader. Det gick obegripligt lätt. Tänk om allt kunde vara så enkelt!

Min egen analys hade också förstärkt min övertygelse om att jag både kunde skriva och arbeta kliniskt: jag behövde inte välja.

Sedan kom jag tillbaka till Göteborg, fortsatte läsa på psykologlinjen och återupptog min analys när min mamma blev sjuk i Creutzfeldt-Jakob, alltså det man kallar för galna kosjukan. En inte helt bekväm tanke, åtminstone inte för mig, att tänka på sin mor som en galen ko. Det var absurt nog just den sjukdom alla talade om vid tiden ifråga och man brände hela boskapshjordar i Storbritannien. Hon insjuknade och dog på några månader och det var … tja … besvärligt. Här vill jag tillägga att min pappa dog när jag var nitton år. Han fick återkommande hjärntumörer och blev fullkomligt döv efter en omfattande operation när jag var fyra år gammal. Han var relativt frisk i kanske ett decennium efter det men sedan kom hjärntumören tillbaka och han dog, långsamt och utdraget och plågsamt några år senare. Så hjärnorna i min familj tenderar att balla ur. För att travestera Allen Ginsbergs ”Howl”: ”“I saw the best brains of my family destroyed by madness, starving hysterical naked.” Jag väntar bara på att min egen hjärna ska explodera som ett popcorn. Nå, jag skojar men detta var smärtsamt. Såklart. Jag har för övrigt alltid varit intresserad av det organiskas förhållande till det mänskliga. Min stora uppsats på psykologprogrammet handlade exempelvis om lobotomi. Och jag kom att betitla min tredje diktsamling Vädrets hjärna. Den kom 1994. Kanske min bästa titel på en diktsamling. Den handlar om min mamma. Titeln alltså, inte dikterna.

Men som ni förstått: det var ett slags hjärnornas sammanbrott som fick mig att återuppta min analys. Jag talar för övrigt fortfarande med samma analytiker.

Emil Asbjörnsen (EA): Det är samma person som du gått din utbildningsanalys hos?

UKON: Ja, jag har talat med psykoanalytiker Mats Svensson i tjugosex år. Sedan ungefär tio år tillbaka benämnt som handledning. 2005 började jag benämna mig själv som psykoanalytiker.

EA: Du har inte utbildat dig till psykoanalytiker inom någon av de officiella föreningarna?

UKON: Nej.

EA: Funderade du någonting på detta? Vad det krävs för att kalla sig psykoanalytiker, och ditt val att kalla dig psykoanalytiker utan en formell psykoanalytikerutbildning.

UKON: Som ni vet: det är ju inte en skyddad titel, utan en självutnämning. Men just detta självutnämnbara faktum gör bara saken så mycket mer sårbar. Det är liksom lika kaxigt som potentiellt genant att kalla sig för något som man inte själv kan leva upp till.

Det måste vara förankrat i den egna historien och naturligtvis motsvara någonting som man rent bokstavligt arbetar med. Efter ett decennium av psykologarbete i psykiatrin där jag arbetat så analytiskt det var möjligt, ytterligare några år som privatpraktiserande analytisk psykolog och psykoterapeut med egen mottagning, många seminarier och läsgrupper och inte minst efter att ha skrivit femton böcker, översatt några till och – ja, rent allmänt arbetat med psykoanalytiska frågor i nästan två decennier – så blev tiden mogen. Jag skrev titeln ”psykoanalytiker” på mitt visitkort och på dörren till min mottagning. Det var, uppriktigt sagt, inte speciellt dramatiskt.

EA: Har du stött på någon kommentar om det någon gång, i yrkeslivet? Från en kollega eller från officiellt håll?

UKON: Nej, aldrig tror jag. Ni är de första som frågar. För två veckor sedan var jag inbjuden till Svenska psykoanalytiska föreningen i Stockholm för att hålla föredrag om ”Sjukdomens poetik”. Föredraget handlade om demensens respektive depressionen plats i Jenny Tunedals och Andreas Lundbergs senaste och för övrigt helt briljanta böcker. Kanske skulle det dyka upp någon fråga om psykoanalytiska utbildningar tänkte jag då. Det hade varit intressant. Men det gjorde det inte. Jag ska inte säga att jag inte har funderat på att gå den mer formaliserade vägen. För det har jag. Åtminstone gjorde jag det ett tag.

EA: Du jobbar idag kliniskt som psykoterapeut och psykoanalytiker, och så skriver du. Gör du fler saker? Hur ser dina arbetsdagar ut?

UKON: Jag träffar runt tjugo patienter i veckan, om man räknar in de timmar jag handleder. Torsdagar skriver jag. Och så recenserar jag litteratur för Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten – kanske tio recensioner per år. Och håller ett eller annat föredrag, modererar litteratursamtal, läser på poesiuppläsningar, undervisar i poetik på författarskolan i Bergen ibland.

Arton böcker har jag skrivit hittills, tror jag, varav femton är diktsamlingar, plus ett slags extremt experimentell historisk roman om Henrik VIII och en terapibok med artisten Caroline af Ugglas från 2010. Och min essäsamling Glömskans bibliotek, en essä om demens, vansinne och litteratur från 2016. Det är min bästa bok. Åtminstone hittills.

Min bok med Caroline af Ugglas är värt att säga någonting om. Det var ett sätt att populärvetenskapligt svindla in såväl den konceptuella poesin och någon slags folklig psykoanalys rakt in i schlagerfestivalen. Jag tycker att det gick ganska bra.

TOJ: Kan du berätta lite mer om den?

UKON: Det var 2007. Caroline af Ugglas ringde till mig efter att hon hade sett mig läsa dikter vid ett tillfälle på Åland. Hon undrade om vi kunde skriva en bok tillsammans – hon ville prata om sitt liv under ett slags terapisessioner och vi skulle helt enkelt spela in det hon sa och göra en bok av det. Jag tackade först nej, men föreslog ändå att vi kunde träffas och prata en gång. Först trodde jag att hon tog kontakt för att hon ville gå i analys, men utan att fråga det rakt ut. Det händer nämligen ibland att konstnärer och författare hör av sig och vill göra olika typer av projekt – jag brukar i allmänhet tacka nej, men inte alltid. Man får ta för vana att lite noggrannare undersöka vad det är de har för ärende.

Ugglas ville inte ha någon analys utan snarare, kan man säga, hjälp med att skriva sin självbiografi. Det blev ett intressant och roligt möte och vi bestämde oss för att göra ett försök och kom att träffas femton gånger. Jag redigerade de inspelade samtalen, ”tvättade dem” så att det blev mindre talspråkligt och sedan skickade vi texterna fram och tillbaka. Jag var också tvungen att försäkra mig om att hennes syfte var – hur ska jag uttrycka mig? – etiskt och mänskligt genomförbart. Hon kunde ju potentiellt kunna säga saker som sårade andra eller rent av förstöra för sig själv. Men efter att vi pratade första gången fick jag det starka intrycket att vi kunde samarbeta bra. Hon ville, på sitt rättframma sätt, berätta om sin jobbiga och struliga uppväxt, och hur hon trasslade sig ur det genom ett slags blandning av gudstro och disciplin.

Mina syften var helt annorlunda. Ugglas var och är en offentlig person, känd av många. Jag ville visa för en bredare allmänhet vad det innebär att gå i psykodynamisk terapi. Avdramatisera saken, kan man säga. Visa på vad det kan vara, hur man kan tala. Och med det lyfta fram fallbeskrivningen som genre. Dessutom kan man säga att hon var mitt ”found poem”. Jag hade i mina diktsamlingar arbetat mycket konceptuellt, bland annat med ”funnen dikt”. Jag var mycket influerad av franska poeten Christophe Hannas bok Valérie par Valérie, en bok om och med en dokusåpa-stjärna i Frankrike. Christophe Hanna skrev boken under namnet ”La Rédaction”, om någon vill leta upp den. Enkelt uttryckt: jag ville att boken med Ugglas skulle fungera som en lång dialogisk dikt, fångad i flykten.

EA: Har du fått kritik av psykoanalytiker och psykologer för boken med Ugglas? Som inte tycker att man ska blotta samtal på det sättet?

UKON: Ja, det var en professor emeritus i psykologi som heter Alf Nilsson som skrev ett otroligt hårt inlägg i Psykologtidningen, vilket jag också svarade på. Alf Nilsson kritiserade boken för att göra psykoterapin till kändisspektakel. Jag försökte i mitt svar förklara hur jag tänkt och även peka på det äktenskap som psykoterapin och underhållningsindustrin ingått i sedan många år tillbaka, långt innan jag skrev den här boken. Jag menar, vilket program på vilken kanal som helst talar ju nuförtiden på det sättet. Nåja, jag överdriver. Men ändå: betänk alltifrån Dr Phil till Stjärnorna på Slottet. Min ambition var ju att ge mig in i den så illa ansedda självhjälpsgenren och göra någonting kvalificerat. Och det tyckte jag att vi gjorde. Jag läser ogärna om mina böcker. Det är för cerebral-masturbatoriskt. Men jag tycker att det blev bra. Jag blir glad när jag ser boken i hyllan.

TOJ: Det låter som att projektet gick ut lite på att koppla samman din roll i det offentliga som poet, och kulturskribent, folkbildare. I vilken mån tänker du att de delarna också hänger ihop med din kliniska verksamhet? Vad är din relation mellan poeten och terapeuten?

UKON: Det är en stor och komplicerad fråga. I Ugglas-projektet blev det ju ytterst tydligt att jag var både-och. Tydligare än det någonsin varit tidigare.

TOJ: Är dina patienter också funna dikter?

UKON: Nej, jag skriver inte dikter utifrån mina patienter. Däremot kan ju en patient säga en enskild rad eller ett ord som jag tycker är välfunnet och eventuellt skulle kunna använda i en dikt. För att förtydliga: jag skulle ju självklart inte använda någonting från en analys där det gick att förstå vem eller vad det handlade om från början. Men jag skulle kunna ta en retorisk figur, en språklig vändning och byta ut exempelvis verbet, ett substantiv eller ett pronomen. Eller slänga in en negation i det. Helt enkelt för att se vad som händer med uttrycket när man sätter det i rörelse. Det finns något i själva det grammatiska eller i våra meningars sammansättning och logik som synliggör något om hur vi talar och vad en människa är.

I fallet med Caroline af Ugglas var ju den uppenbara skillnaden att hon aldrig var min patient. Istället hörde hon av sig och ville att vi skulle göra en bok tillsammans. Därmed hamnar ju frågan om konfidentialiteten i ett helt annat läge.

Det finns många likheter mellan att lyssna med poetens öra eller psykoanalytikerns.  Det handlar om att lyssna på ordens valör, inte bara deras så kallade innehåll utan även hur de låter, hur de ser ut, dess plats i sin semantiska ordning. Jag föreställer mig att såväl poeten som psykoanalytikern får en viss övning i det – att tänka på hur saker sägs, inte bara vad som sägs.

TOJ: Poeter är inte analytiker och analytiker är inte poeter. Lär man sig lyssna på språket som en poet när man går i analys?

UKON: En viktig fråga, men svår. Några ofrånkomliga skillnader mellan diktandet och det analytiska talet finns såklart. För det första är det ena huvudsakligen skrivet och det andra talat. Det ena har publicistiska ambitioner och det ena har det inte – tvärtom är det yttrat i ett slutet rum med tanken att ingen annan behöver veta det. Sedan kan man naturligtvis säga att det finns poetiska kvalitéer i psykoanalysandens tal. Detta tror jag man kan hitta även där man minst anar det – även i ett mycket torftigt analytiskt tal så tror jag att man kan finna poesi. Så här: Det går helt enkelt inte att undvika eftersom livet, bland många andra saker, alltid har en poetisk dimension. Faktum är att vi till och med är poeter när vi inte vill vara det. Helt enkelt eftersom vi aldrig har kontroll över sättet vi uttrycker oss. Vi kan aldrig riktigt veta vad vi kommer att säga eftersom vi har en omedveten sida, saker vi inte vet om oss själva; den visar sig i felsägningar, tvetydiga syftningar, missförstånd. I dessa språkliga skevheter, i förnuftets och grammatikens sammanbrott, finns en evig källa till dikt. Förhoppningsvis kan analysanden själv lära sig att höra sin egen diktning, om jag får uttrycka mig så. Alternativt kan analytikern fungera som ”öra” eller ”minne” eller ”samtalspartner” och vara den poetiska dimensionens underlättare.

EA: Apropå din bok med Caroline af Ugglas – tycker du att det har varit för mystifierat, det här med psykoterapi, kanske specifikt psykoanalytisk psykoterapi?

UKON: Ja och nej. Å ena sidan så bör det psykoterapeutiska rummet vara fredat för att det ska finnas förtrolighet. Det kan dock leda till just ett mystifierande ljus över processen. Vad är det som de håller på med där inne egentligen? På senare år har det förtroliga rummet allt mer fått ge vika för kontrollerande instanser som vill lägga sig i vad som sägs och görs i terapirummen. Terapisessioner filmas exempelvis inte sällan i utbildningssyfte, manualer och regelverk ska följas, och så vidare.

Men sedan har vi också frågan om hur vi talar med varandra nuförtiden och hur sociala medier förändrat saker som tidigare varit privat till något offentligt. Ett exempel bland många: mellan ungefär 2007 och 2013 jobbade jag en dag i veckan på onkologen, och träffade patienter sjuka i cancer. Flera av dem hade ett slags bloggar där de berättade om sin sjukdom och ibland om sitt döende. Det finns en ny offentlighet kring saker som tidigare varit privata. På gott och ont naturligtvis. Dessa nya medier är ett slags farmakon – alltså det grekiska ord som samtidigt betyder både botemedel och gift – en lösning på vissa frågor men samtidigt någonting som förstör. Vad, närmare bestämt? Jo, möjligheten att kunna berätta om sitt lidande på ett värdigt sätt. Alltså, den nya offentligheten både underlättar och försvårar våra möjligheter att tala om våra liv. Gud, vad banalt och självklart det där lät! Men det är sant.

EA: Det finns människor som uppfattar psykoanalysen som hemlighetsfull och sluten. Tycker du att man kan kritisera psykoanalytiska föregångare för att ha varit för slutna och kanske lite sekteriska kring sin teori och sitt arbete?

UKON: Det beror på vad psykoanalysen har på hjärtat. Någonting kring själva den psykoanalytiska behandlingen kräver ett slutet rum, vill jag hävda, men det behöver ju inte innebära att det inte skulle vara möjligt att berätta om en behandling. Eller för den delen att andra psykoanalytiska idéer på andra sätt kan sättas i omlopp. På ett sätt har ju mycket kring en freudiansk nomenklatur blivit kulturellt allmängods. Så där kan man ju inte klaga på öppenheten.

Samtidigt finns det ett sätt att uttrycka sig i vissa psykoanalytiska grupper eller texter som är slutet och introvert. Själv försöker jag exempelvis i min bok Glömskans bibliotek bemöda mig om att artikulera ibland ganska komplicerade psykoanalytiska tankar på ett sätt som så många som möjligt kan begripa, också människor som inte har något förhållande till psykoanalysen och inte är bekant med dess begreppsapparat. Låt oss dela in Shakespeare i två perioder, en tidig och en sen: den tidige Shakespeare skrev poetiska och svårtydbara meningar om allmänmänskliga frågor. Den sene Shakespeare skrev enkla meningar om komplicerade mänskliga processer. Mitt stilistiska ideal är det senare. Ha, där avslöjade jag mitt storhetsvansinne!

Det finns ett slags psykoanalytisk offentlighet där intressanta saker sägs. Jag tänker bland annat på tidskrifterna Arche och Divan, som ofta håller hög kvalitet och vars innehåll för det mesta inte omtuggar någon psykoanalytiskt lingo. Men också på föredrag och seminarieverksamhet i Göteborg, Malmö och Stockholm.

Jag kom att tänka på en annan sak. Så länge jag har varit verksam inom poesin och psykoanalysen har båda företeelserna sagts befinna sig i ”kris”. ”Poesin får det svårare och svårare” och ”psykoanalys blir allt sällsyntare”, har det hela tiden sagts. Också från poeterna och psykoanalytikerna själva. Det är någonting med den underdog-positionen som är kokett och självförhärligande på ett irriterande sätt. Det är helt enkelt en position som är alldeles för bekväm att befinna sig i.

Och är den verkligen sann? Är poesin i kris? Sådana deklarationer om poesins död har artikulerats sedan dess födelse och är knappast någon lägesbeskrivning, snarare tillhör de poesins förutsättningar. Poesin tycks alltid vara på väg att försvinna och det tillhör poesigenrens natur att den hittar nya sätt att ta sig fram. När de stora förlagen publicerar mindre och mindre poesi, vilket de har gjort så länge jag skrivit och publicerat dikt, så har det fått konsekvenser, faktiskt ganska lysande konsekvenser, såtillvida att många mindre förlag, tidskrifter, nättidskrifter och olika uppläsningssammanhang tagit över poesiscenen. Poesin mår alldeles utmärkt så sett.

Psykoanalysens då? Det gäller knappast samma sak som i poesin. Jag ska inte här gå in på psykoanalysens historia i Sverige utan vill tala utifrån mitt eget perspektiv. När jag började arbeta i psykiatrin som psykolog 1994 dominerade det psykodynamiska tankesättet. Som ni har förstått: jag befann mig länge i psykiatrin, två decennier faktiskt, tio år som skötare utan utbildning och sedan som psykolog i elva år.

Som psykolog arbetade jag halvtid på det som kallades Akutenheten, en avdelning på Lillhagen, och andra halvan på en öppenvårdsmottagning i Kortedala, vilken sedemera slogs ihop med Angereds-mottagningen och blev nuvarande Gamlestadens psykiatriska mottagning. När jag började som psykolog 1994 var det psykodynamiska dominerande. Inte bara bland psykologerna. Men det kom med tiden alltmer att utmanas av ett kognitivt synsätt. Jag vet inte, det kanske låter konstigt, men trots att jag anser mig vara freudian var det inte endast negativt. Det fanns enligt mitt förmenande någonting alldeles för flummigt kring vissa delar av det psykodynamiska på 90-talet. Det kognitiva synsättet fick saker att nyktra till på ett inte helt dumt sätt.

EA: Poeter och författare som du möter när du inte är kliniker – hur är deras inställning till psykoanalysen? Har den också förändrats med åren?

UKON: Psykoanalysen har en påfallande mycket starkare ställning inom humaniora och andra intellektuella fält än den har inom vården. Det gäller också för poeter i allmänhet, tror jag. Och intresset kan yttra sig på olika sätt. Häromåret åt jag middag med en internationellt känd författare, vars namn jag inte ska nämna här, som halva middagen talade om hur otroligt irriterad vederbörande var på Freud. Men personen kunde samtidigt inte sluta prata om Freud, liksom lika argt som nyfiket.

Jag befinner mig för övrigt ofta i en förtjänstfull position. Mina poetkollegor är ofta mycket intresserade av det faktum att jag är psykoanalytiker och mina psykolog- och psykoanalytikerkollegor gillar skarpt att jag är författare. Det är bra att kunna byta fot onekligen, lätt att bli stel annars.

EA: Skulle du säga att psykoanalysen är i en kris idag?

UKON: Inte generellt i kulturlivet. Men inom offentlig vård har naturligtvis psykoanalys och psykodynamisk behandling tappat mycket mark. Vad gäller mig personligen kan jag inte känna av någon kris. Jag hade inte kunnat önska mig mer vad gäller mitt arbete och min klinik. Jag får ge ut böcker så länge de är bra, jag får bra uppdrag och tidningar frågar om jag vill skriva om olika saker som för det mesta intresserar mig. Och när de inte gör det kan jag tacka nej. Men detta kanske mer gäller mitt personliga liv än att det är en generell tendens.

Mycket av det mänskliga lidandet går inte att lösa. Det vi kan kalla för psykotiska tillstånd väcker ett slags förtvivlan och hoppet ställs till olika behandlingsmetoder. Ett tag var det psykoanalys, en annan gång lobotomi, efter det neuroleptika, sedan 70-talets vilda utlevande terapier, sedan SSRI, sedan KBT. Ursäkta den förenklade historieskrivningen. Men efter KBT kommer det såklart något annat. Hjärnforskningen förslagsvis. Jag tror att psykoanalysen har en fortsatt viktig funktion om den håller öronen öppna och inte isolerar sig för mycket. Psykoanalysen tenderar att kunna säga saker om sin samtid, bland annat för att den på ett annat sätt är integrerad i kulturen och har större intellektuella ambitioner än några av de andra behandlingsmetoderna jag nyss rabblade upp. Jag tror det finns något viktigt som psykoanalysen kan bidra med i förhållande till hjärnforskningen exempelvis. Och vice versa. Jag är verkligen ingen expert på detta område, men har försökt att läsa en del så kallad neuropsykoanalys i samband med min senaste bok, Glömskans bibliotek. Exempelvis diskuterar jag där Catherine Malabous teori om ”de nya skadade” i boken Les nouveaux blessés. Och jag har också i många år – vilket är överraskande också för mig själv faktiskt – varit en hängiven läsare av Oliver Sacks.

TOJ: Du säger att det fungerar bra med din mottagning. Patienterna som kommer till din mottagning – vilka är de, varför kommer de till dig och vad är de ute efter? Söker de psykoanalys för att de vill ha psykoanalys eller mer för att de har ett psykologiskt lidande?

UKON: För det första ska jag säga att det tog flera år för mig att bygga upp ett klientel som jag kunde leva på, det gick inte snabbt. Jag har fortfarande en del patienter som har med mina år inom cancervården att göra. Jag arbetar inte på onkologen längre men träffar folk som vet att jag har erfarenhet av att träffa cancerpatienter. Sedan får jag en del klienter från fertilitetsvården, eftersom jag under nio år jobbade som ett slags psykologkonsult på Fertilitetscentrum på Carlanderska. Men de allra flesta av mina patienter är själva psykologer eller kulturarbetare av något slag och har sökt sig till mig eftersom de har läst något jag skrivit. Så givetvis är det faktum att jag skriver olika grejer eller pratar i radio en anledning till att människor söker upp mig.

TOJ: Vad har de för idéer om samtalsterapi, människorna som kommer till dig?

UKON: Jag föreställer mig att det för ungefär tio-femton år sedan skedde ett paradigmskifte i uppfattningen om varför man söker psykoterapi. Tidigare kanske man önskade, lite klyschigt uttryckt, veta mer om sitt inre, man sökte samtal utifrån ett intresse kring den egna personen. Men detta verkar mer ha glidit över till att vilja att ”lösa sina problem”. Man lider av problemet X eller Y och vill hitta en strategi eller verktyg eller en lösning för detta. Speciellt i offentlig vård var det någonting jag ofta fick höra. Nu är det ”hur” och inte ”varför” som gäller. Alltså, frågan om ”varför” man lider av ett problem har förskjutits till frågan om ”hur” det ska lösas.

I offentlig vård hände det inte sällan att en patient bad om psykologiska verktyg och önskade handfasta råd. Jag brukade då svara att visst, jag ska gärna ge dig ett verktyg eller två, men först måste jag förstå vem du är och ditt problem bättre. I många fall handlar det också om att skapa rimliga förväntningar kring frågan om hur man löser ett problem och kanske inte i första taget ta bort symptomet utan lära sig att använda det, exploatera det.

TOJ: Hur ofta och hur länge träffar du dina klienter?

UKON: Jag träffar några klienter två gånger i veckan. Jag träffar inga patienter tre gånger i veckan – jag har gjort det tidigare men inte nu. De allra flesta kommer en gång i veckan. Hur länge? Ytterst olika. Vissa har gått i många år – decennier. Men det händer också ibland att jag träffar en klient för tio-femton samtal.

EA: Vilka delar av den psykoanalytiska teorin har påverkat eller inspirerat dig mest?

UKON: Freud och sedan Lacan. Jag läste Lacan när jag bodde i Paris som tjugoåring. Köpte en svart introduktionsvolym som jag stavade mig igenom. Det var på många sätt prematurt, men det är också en nyttig erfarenhet att ställas inför någonting som man inte omfattar. Som helt enkelt är för svårt. Sedan kom den tunna svenska utgåvan av Écrits i slutet av 80-talet. Och några introduktioner. Sedan tog jag mig an några seminarier. Sinthome-seminariet, psykos-seminariet och ångest-seminariet har jag läst ordentligt, tycker jag. Även Psykoanalysens fyra grundbegrepp. Och det första seminariet. Freud har jag läst kontinuerligt och också återkommande arbetat med poetiskt genom åren, exempelvis har jag skrivit fem dikter utifrån hans stora fallbeskrivningar i min bok Stammar som kom 2002. Jag har också läst mycket Octave Mannoni. Har också översatt någon artikel av honom, bland annat den för mig viktiga ”Jag vet mycket väl, men ändå”.

Från min vidareutbildning till psykoterapeut i början av 2000-talet minns jag särskilt Winnicott, som jag ibland återkommit till. En av ganska få psykoanalytiker som verkligen skriver utomordentligt väl, liksom överraskande. Han har en elegant förståelse för litotetiska stilfigurer, alltså underdrifter. Andra psykoanalytiker skriver inte jättebra, som Klein till exempel. Hon skriver stolpigt. Och Lacan har också svårt att skriva. En del analytiker verkar inte bry sig speciellt mycket om formen, de har ett budskap och vill förmedla det. Jag har hört en historia om att Otto Rank lät Anaïs Nin läsa ett av hans manus. När hon gav honom ett ytterst omfattande korrektur, tackade Rank och svarade att det plötsligt gått upp för honom att det spelar roll hur man skriver. Härligt naivt!

EA: Finns det någonting du inte gillar?

UKON: Det finns massa saker som jag inte gillar, inte minst text. Men mycket av det vet jag helt enkelt ingenting om. Det är utanför min horisont.

TOJ: Ditt sätt att läsa text och praktisera låter väldigt lustbetonat. Finns det någonting du känner dig tvungen att vara ”lojal” mot i ditt arbete?

UKON: Ja, det finns det. Till exempel så läste jag nyligen en nyutkommen stor freudbiografi av en amerikan som heter Joel Whitebook, som jag recenserade för Svenska Dagbladet. En habil biografi, men inte mer än så. Och av bara farten så läste jag ytterligare en nyutkommen freudbiografi, Becoming Freud av Adam Phillips. Jag tänkte då flera gånger att när jag läser om Freud och upptäckten av psykoanalysen så upplever jag en lojalitet. Jag vill att Freud, inte minst hans tillkortakommanden, svagheter och misstag ska artikuleras och beskrivas på ett värdigt sätt.

TOJ: Så du är freudian?

UKON: Så är det.

EA: Hur omsätts det i praktiken, i ditt arbete?

UKON: Jag fick i en intervju en gång frågan om vad orden spelar för roll i psykoterapi. Jag svarade att det var som att fråga en läkare om vad kroppen betyder i en läkarundersökning. Din fråga är nästan samma sak. Freud är själva grundförutsättningen för arbetet. Hur jag och patienten är placerade i förhållande till varandra. Hur vi talar. Men förutom det är Freud ett slags återkommande referens i samtalen, kanske genom att jag berättar någonting som han sagt, gjort eller skrivit.

TOJ: Kopplat till frågan om vad folk vill prata om: Finns det tabun? Finns det något som inte får plats? Är nyfikenhet på sig själv tabu idag?

UKON: Det låter ju förmätet att säga att allt ska få plats. Att det inte finns några tabun. Det är helt enkelt inte sant. Det finns tvivelsutan vita fläckar på kartan i varenda psykoterapi eller analys. Det är ju en omöjlighet att tala om allt, bland annat för att tiden är begränsad. Men en ännu viktigare anledning till dessa vita fläckar har att göra med vårt omedvetna. Så här tycker jag det ska vara: vi ska naturligtvis vara öppna för att tala om det mesta, ja i princip allt, men medvetna om att det är ett ideal, det kommer aldrig att lyckas.

EA: När du som poet ser på samtiden och människorna runtom dig, vad är det som är censurerat eller som det inte talas om? Dina dikter rör ju ibland ämnen som censureras i det dagliga talet.

UKON: Vadå tänker du?

EA: Jag tänker på din diktsamling Barndomstolen.

UKON: Du menar dikten som handlar om köp och försäljning av adopterade barn?

EA: Ja.

UKON: En sak som jag har gjort några enstaka några gånger är att läsa poesi på skolor. För kanske ett och ett halvt år sedan var jag i Bengtsfors och läste för en gymnasieskola. Jag läste då en dikt som använder sig av ungefär följande retoriska figur: ”Det är bättre att vara frisk än sjuk”. Dikten presenterar alltså, åtminstone till en början, påståenden som i någon mån är självklara. ”Det är bättre att vara rik än fattig”. Men sedan blir dikten mer komplicerad, med följande rader: ”Det är bättre att vara född i Europa än i Afrika” och ”Det är bättre att vara man än kvinna”. Några killar längst bak i aulan satt och flabbade och sa: ”Exakt, så är det”. Det är givetvis moraliskt ytterst tvivelaktigt att hävda någonting sådant i ett slags generell mening, även om det bittert nog historiskt sett faktiskt har varit extremt fördelaktigt att vara född som man i Europa. Det blev allmänt småstökigt i aulan, men så räckte en klyftig tjej upp handen och frågade: ”Menar du det du skriver?”. Då kände jag: ”Bra! Du har fattat!” Menar jag det jag skriver? Nej, dikterna – åtminstone den här dikten – är inga åsikter utan innefattar påståenden som ska få läsaren att reflektera. Poängen är att diktläsaren ska börja tänka kring de omständigheter som gör att liknande satser har en laddning – och en politisk potential.

EA: Där någonting blir bortträngt?

UKON: Ja, ibland kan en dikt på det sättet visa fram en bortträngd aspekt av tillvaron. Men observera att dikten inte funkade utan hjälp, utan dialog kan man säga. Det var den här gymnasieelevens fråga som gjorde att studenterna, åtminstone några studenter, förstod min poetik.

TOJ: Det låter som ett tillfälle där poesin verkligen hade en potential att göra någonting med rummet. Samtidigt låter det som en väldigt psykoanalytisk händelse. Att säga: ”Jag tycker mer om min mamma än min pappa” är ju inte någonting som behöver stämma 1:1 med verkligheten, men det faktum att jag kan uttrycka mig så är någonting som kan vara värt att undersöka vidare.

UKON: Ja, att uttala orden: ”Jag tycker om min mamma bättre än min pappa” skulle kunna vara en sats som rubbar ens cirklar. Bland annat för att den inte är jämlik och moralisk. Kanske kan man tänka: ”Vad gör den meningen med mig?”, ”Vad händer med mig när jag uttalar den?”

TOJ: Vad tänker du att psykoanalysen kan erbjuda de människor du talar med i din klinik?

UKON: Enkelt uttryckt: om man går i en fungerande psykoanalys så tror jag att man kommer att leva ett bättre liv än man hade gjort utan den. Sedan är ju frågan vad ett ”bättre liv” innebär. Jag sa en gång till en person som kom till mig och sökte hjälp: ”Jag kan inte lova att du blir av med dina symptom, men jag kan lova att om du kommer och pratar med mig två gånger i veckan i fem år så kommer du bli en kulturmänniska”. He, he.

TOJ: Talar du om förväntningar på terapin innan den börjar?

UKON: Ja. I samband med första eller andra samtalet – när personen har berättat vilka svårigheter den har i livet och vem den är – så brukar jag lyfta frågan om vad man har tänkt sig med samtalen. Om samtalsfrekvens, längd på behandlingen och vad man hoppas av den.

TOJ: När slutar folk då? Du själv har ju inte slutat.

UKON: Nej, men dispositivet ändrades när jag själv blev psykoanalytiker och vi började ha handledning i stället. Och nu träffas vi förhållandevis glest.

Men när slutar folk? Svår fråga, men om vi vänder på den: varför slutar vissa inte? Vilka är det? Jag skulle säga, dels de som gör psykoanalysen till ett intellektuellt eller konstnärligt projekt. Som alltså kan använda sig av den fortlöpande. Plus vissa som tycks behöva samtalen länge, för att behålla ett slags balans i livet. Men visst händer det att terapier kan gå på tomgång. Som om samtalen förlorar den tyngd eller existentiella betydelse den en gång hade.

TOJ: Det låter inte som en upplösning som är glädjefylld, utan snarare som att någonting dör, rinner ut i sanden?

UKON: Lacan säger att en analys tar slut när analysanden förstått att en analys aldrig kan ta slut. Det går inte att ha pratat klart en gång för alla. Bland annat för att livet fortsätter och nya dilemman ofrånkomligen kommer att uppstå. Ett post-analytiskt liv är inte ett liv utan brist.

TOJ: Det är intressant att psykoanalysen traditionellt har innehållit så många fallbeskrivningar, men att det inte verkar komma lika många sådana nuförtiden. Så sett är din bok med Caroline af Ugglas ett intressant exempel, även om det inte är en fallbeskrivning i klassisk mening.

UKON: Nej, nu skrivs det knappast några fallbeskrivningar. Däremot så finns det i psykoanalytisk litteratur inte sällan något vi kan kalla för vinjetter. Små scener eller ordväxlingar ur terapier som liksom får vara en ingång till eller exemplifiera någonting som författaren vill diskutera. I Glömskans bibliotek finns det ett antal av just sådana vinjetter. Jag kämpade verkligen med dem. Att de skulle fungera såväl etiskt som litterärt. Men fallbeskrivningarna är viktiga. Jag minns hur jag läste flera böcker av Janine Chasseguet-Smirgel tidigt 90-tal som innehöll fallbeskrivningar. Det var ett sätt för mig att praktiskt och handfast förstå vad psykoanalys var.

EA: Är det någonting mer du vill säga, som du känner att du vill prata om? Jag uppfattar dig som fri i rollen som psykoanalytiker, och då undrar jag: är det viktigt att det finns institutioner och rörelser som försöker upprätta någon gemensam kunskap och teknik kring psykoanalys?

UKON: Ja, det är det. Dels i något slags elementär mening att det bör finnas ett offentligt intellektuellt liv kopplat till psykoanalysen. Arbetet i GFFP [Göteborgs förening för filosofi och psykoanalys] berör ju inte bara psykoanalysen utan införlivar andra kulturella discipliner. Och jag gillade exempelvis att Arche tidigare hette Psykoanalytisk Tid/Skrift. Alltså, tidskriften var rubricerad som psykoanalytisk men innehöll allmänkulturella artiklar, arkitektur, poesi, samhällskommentarer, och så vidare     . 

Men ja, dessa grupper är mycket viktiga. Sedan ingår jag sedan länge inte i någon, bland annat för att jag är en människa som aldrig känt mig helt bekväm med att sitta i grupper och prata. Läsecirklar är bra men tar mycket tid och kraft. Jag har valt att försöka skriva själv istället. Och att arbeta med tidskrifter. För det måste sägas: tidskrifter har varit en stor del av mitt skrivande och intellektuella liv sedan 90-talet. Framför allt Glänta som varit lika mycket hem som universitet för mig. Jag har varit med i Glänta sedan 1993, i poesitidskriften OEI sedan 1998 och i Arche sedan 2003. Under många år, framför allt åren strax innan milleniumskiftet var dessa tidskrifter det jag höll på med så att säga. Läste, skrev, korrläste, refuserade, redigerade, satte rubriker, skrev ingresser, översatte, allt. Det var så jag lärde mig skriva.

Ulf Karl Olov Nilsson (född 1965), även känd under pseudonymen UKON, är psykolog, psykoterapeut, psykoanalytiker och författare baserad i Göteborg. Han sitter i redaktionen för tidsskrifterna Glänta och Arche. 2016 nominerades han till Augustpriset för boken Glömskans bibliotek - en essä om demens, vansinne och litteratur.